Stockholms, Uppsala, Gottlands, Kristianstads, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands och Gävleborgs län, hava Konungens befallningshavande förordat bestämmelser, varigenom den jordbrukande befolkningens intresse skulle skyddas utan att allmänheten helt och hållet berövades den rätt till fri bärplockning, som i vårt land av ålder varit övlig. Däremot har den ifrågasatta lagstiftningen avstyrkts i de utlåtanden, som avgivits av Konungens befallningshavande i rikets båda nordligaste län, och har Konungens befallningshavande i Norrbottens län till stöd för sitt avstyrkande åberopat, bland annat, att den av länets hushållningssällskap förordade inskränkningen i den fria bärplockningsrätten av det övervägande flertalet kommunalstämmor ansetts icke vara av behovet påkallad.
Med hänsyn till det i riksdagens skrivelse uttalade önskemålet, att en blivande lagstiftning måtte å ena sidan tillgodose jordägarnes intresse, å andra sidan så vitt möjligt bibehålla den möjlighet att tillvarataga bär, som av ålder ansetts tillkomma en var, torde en närmare redogörelse för innehållet av de åtta utlåtanden, i vilka en dylik lösning av frågan förordats, böra lämnas.
Konungens befallningshavande i Stockholms län yttrar härom: »Först och främst torde, till förenklande av förfarandet i ett stort antal fall, böra, i enlighet med vad som redan föreslagits, stadgas ett visst avstånd från jordägarens gård, inom viket tillstånd av ägaren resp. innehavaren alltid fordras för plockning av bär. Därutanför torde ägaren och innehavaren böra äga rätt att genom särskild handling förbjuda bärplockning å område, som han vill hava fredat. För att ett sådant förbud skall vinna giltighet torde böra fordras, att skriftligt tillkännagivande om förbudet senast viss tid före bärplockningsperiodens början överlämnas till någon i lagen bestämd person, t. ex. kommunalnämndens ordförande eller fjärdingsmannen i orten, hos vilken därefter den, som vill plocka bär å annans mark, skulle hava att förvissa sig om att förbud däremot icke meddelats.
Straff mot överträdelser i nu omförmälda hänseende torde böra stadgas i strafflagen kap. 24 § 3.»
Konungens befallningshavande i Uppsala län anför bland annat: »Vad angår beskaffenheten av de åtgärder, som böra vidtagas, kan befallningshavanden icke för sin del förorda en så radikal ändring i de nuvarande förhållandena, som det skulle innebära, om rätten till bärplockning ovillkorligen förbehölles jordägarne eller jordinnehavarne och den, som av dem förvärvat sig tillåtelse; och att för varje jordägare bestämma ett reserverat maximiområde skulle ur flera synpunkter vara
