olämpligt. Men å andra sidan torde det under vissa förutsättningar böra medgivas jordinnehavare att förbehålla sig och den han givit tillåtelse rätten till bärplockning å viss mark. Dessa förutsättningar skulle vara, att jordinnehavaren antingen gör sannolikt, att bärtillgången kommer att av honom eller på grund av hans tillåtelse – varunder givetvis även faller kontrakt om bärplockningsarrende – bliva i väsentlig mån tillgodogjord, eller ock skulle i följd av särskilda omständigheter genom obehöriga personers bärplockning lida avsevärt intrång och men. I sådana fall skulle jordägaren kunna för längre eller kortare tid åtnjuta fridlysning för marken, med den verkan att han kunde avvisa obehöriga och att den, som i trots av sådant avvisande eller av eljest för honom känd fridlysning därstädes samlade bär annat än för omedelbar förtäring, ådroge sig bötesansvar och ersättningsskyldighet. Fridlysningsbestämmelserna borde i regel meddelas i ett sammanhang för varje kommuns område samt i samma ordning som kommunalstadgar; dock kunde undantagsvis i förekommande fall särskilda sådana bestämmelser omedelbarligen av Konungens befallningshavande utfärdas, på vederbörande jordinnehavares ansökan och efter de kommunala myndigheternas hörande.»
Konungens befallningshavande i Gottlands län yttrar: »På de skäl lagberedningen åberopat i sitt den 9 oktober 1909 avgivna förslag till jordabalk (del III) anser Eder Kungl. Maj:ts befallningshavande, att det bör lämnas åt jordägaren eller den, som honom företräder, att meddela förbud för tagande av vilt växande skogsbär å ett visst begränsat område av hans mark, varefter överträdelse av sådant förbud skulle medföra bötesstraff. Då det för tillämpningen av ett sådant förbud givetvis måste fordras, att fullständig underrättelse om förbudet och det område, som med förbudet avses, blivit på ett lämpligt sätt bragt till allmänhetens kännedom, torde en blivande lag i ämnet jämväl böra innehålla föreskrifter i berörda avseende. Att, såsom lagberedningen föreslagit, i lagen stadga ett för hela landet lika maximiområde, inom vilket bär ej finge tagas mot jordägarens förbud, synes med hänsyn till de inom skilda delar av riket rådande olika förhållanden ej vara tillrådligt, utan synes det lämpligen böra överlämnas åt länsstyrelserna att på förslag av landstingen utfärda efter ortsförhållandena avpassade bestämmelser i berörda avseende.»
Konungens befallningshavande i Kristianstads län framhåller å ena sidan de skäl, som tala för att ägare och innehavare av jord beredes skydd mot tillägnande av vilda bär, som växa å deras mark, å andra sidan att det säkerligen skulle sakna stöd i det allmänna rättsmedvetandet att utan vidare hänföra sådan bärplockning till egendomsbrotten,
