— 98 —
Adjunkten tände ljus, fälde ned gardinen och började kläda af sig. Ernst satte sig i soffan, och hans långlagda ansigte såg vid det matta skenet från ljuset nästan gråblekt ut.
»Ska du inte gå och lägga dig?» sade adjunkten.
»Tack, jag tror jag har lust att sitta uppe en stund.»
»Jag trodde, du var trött.»
» Nej, inte just. Det har gått öfver nu.»
Fadern fortfor att kläda af sig. Tog sedan på tofflorna och svepte nattrocken omkring sig, färdig att gå ned. Ernst log. Han hade sett denna syn så många gånger, och han njöt af att se den om igen.
»Jag kommer nog att sofva länge i morgon,» sade han.
Adjunkten drog upp nattrocken öfver bröstet och gick.
Ernst satt länge kvar i samma stälning, som fadern hade lämnat honom. Utan att egentligen reflektera, öfver hvad han gjorde, reste han sig efter en stund och drog upp gardinen. Ljuset flyttade han undan, så att han kunde se ut på planen framför huset.
Det var nedan och aldeles mörkt därute. Endast en gaslykta kastade öfver trottoaren och gatan under fönstret ett gult sken, hvilket blef flämtande genom den starka blåsten, som kom almarnas grenar att med ett rasslande läte slå
