— 99 —
emot hvarandra, medan det gnisslade och hven så underligt där ute på den gamla kyrkoplanen.
Här hade han haft sin promenadplats under de sista åren, innan han tog studentexamen, här under de stora almarna, som skuggande reste sig upp rundt omkring den gamla domen. Isynnerhet hade han brukat gå där om aftnarna, när solen i färgrika, mystiska nyanser bröt sig genom kyrkans färgade fönster. Han gick där i timmar fram och tillbaka, gick där, till dess att solen sjönk, och skymningen föll öfver den lilla staden. Eller när kyrkans port var öppen, hände det, att han gick dit in, och lutad mot en bänk, stod han där länge försjunken i drömmande andakt. I väldiga rader höjde sig de olikformade stenpelarna, hvilka buro upp det spetsiga taket. Genom de höga spetsbågsfönstren lyste dagern in och blandade fantastiskt ljus och skymning. Men längst bort i koret kastades solstrålarna i knippor in genom de färgade glasen från sidfönstren, de återspeglade färgerna på väggar och pelare, som en skimrande väg af ljus bröto sig strålarna fram öfver altaret, kastade underliga reflexer på frälsarens ansigte, där han med kalken i hand stod midt öfver altaret, och dränkte golfvet framför hans fötter och omkring altarskranket med dess hvita hvardagsöfverdrag i en ljusflod, som glänste i rödt.
Med den gamla domen hade den unge prestens ungdomsdrömmar på ett förunderligt sätt smält samman, och när han nu satt och såg ut
