— 110 —
ville han inte neka, att detta lif hade många frestelser. Och han tackade Gud, att han nu lyckligen undsluppit dem, fastän han å andra sidan mången gång hade känt detta lifs skadliga inflytande på sig själf och känt det djupt.»
Pastorn slöt sina läppar, så att det lade sig veck vid sidan af mungiporna. Men fru Hallin kom på underliga tankar genom detta och dylika samtal: Hon kände sig icke riktigt säker på pastor Simonson.
Sedan kom Selma in och hälsade. Och då kom samtalet gärna att röra sig omkring nyare literatur, mot hvilken pastorn altid var mycket sträng. Men när Selma var inne, höll fru Hallin altid i hemlighet ett vaksamt öga på de unga tu. Ty hon skulle gärna ha sett, om Selma kunnat fästa sig vid någon af de unga prester, som kommit i deras hem. Men Selma låg tyvärr icke åt det hållet: Hon höll sig altid mycket reserverad mot pastor Simonson och såg ibland ut att känna sig nästan obehagligt berörd af de satser, han uttalade.
Men med fru Hallin ägde det märkvärdiga förhållandet rum, att hon af en ung man, som var prest, tålde åtskilligt, hvilket hon aldrig skulle hafva funnit sig i, om det kommit från profana läppar, t. ex. från någon af de yngre lärarna i skolan. Om någon af dem tagit sig det orådet före att äfven i höflig och undfallande ton upplysa henne om något, som hon icke visste, skulle det lätt ha kunnat hända, att han fått sig en
