— 119 —
Och man är en rangerad karl, innan man vet ordet af. Jag kom inte att tänka på det.»
Han satte sig i soffan bredvid den andre och slog honom vänskapligt på knät.
»Nå, hur har du det här i sta’n? Trifs du?»
Pastor Simonson såg lättad ut. Det gick altid bättre för honom, när han fick tala om sig själf.
»Jo, jag trifs mycket bra,» sade han. »Det gör man altid, när man har ett ordnadt arbete. Jag tror mig kunna säga, att mina förmän äro nöjda med mig. Jag har predikat ett par gånger, och min sista predikan har väckt uppseende. Biskopen ansåg, att jag gjorde klokt i att låta trycka den. Han har öfverhufvud taget visat mig mycken vänlighet.»
»Jaså,» sade Ernst dröjande. »Det gläder mig.»
Men han såg bort, och öfver hans ansigte flög en hastig rodnad.
»Om vi skulle gå ner?» sade han plötsligt.
Nere i förmaket hade adjunkten just haft en liten strid med sin hustru.
På eftermiddagen hade han varit och besökt sin bror, lektorn, och när bröderna en stund setat och samtalat, så reste sig lektorn upp och sade med den gamla tjufpojkaktigheten i tonen:
»Hör du, Erker. Om vi skulle ha oss en litet gladare afton i kväll. Jag har så’n förbannad lust.»
