— 120 —
Han drog på en gång i bägge sina välvårdade polissonger och gjorde en grimas, som ovilkorligen narrade adjunkten att skratta.
»Nå-å, hvad säger du?»
Adjunkten log på ett sätt, som föreföll brodern något tvunget.
»Jag vet inte riktigt …»
Lektorn kände igen det där leendet. Han förstod brodern ögonblickligen.
»Ebbas stränga grundsatser o. s. v. o. s. v. Vänta litet. Ställ dig här bakom dörren, ska du få höra på en gammal diplomat.»
»Hvarför ska jag stå bakom dörren?»
Lektorn ref sig i hufvudet och skrattade invärtes, så att hans mage hoppade.
»Hvarför du ska stå där? Du är då en ohjälplig fårskalle. Eller idiot, som det heter nu för tiden. För att lära dig något, begriper du. Stå nu still bara.»
Och hans välfödda lekamen slank behändigt ut genom dörren, som han lämnade halföppen.
Adjunkten gjorde en ganska slät figur, där han stod. Men han var nyfiken. Och därför stannade han och lyssnade.
Först var det tyst en lång stund. Han trodde nästan, att brodern icke hittat sin hustru inne. Slutligen hördes en hostning, som måtte kommit från brodern. Därpå en mild röst, som sade:
»Det var bra snällt af dig att komma och hålla mig sällskap.»
