— 143 —
Man kom in på historiernas område. Det var magister Björkén, som började. Skyggt och osäkert, nästan som om han varit rädd för sin egen röst, började han att berätta en historia från sin Upsalatid. Hans ögon lyste så gladt och muntert öfver det yfviga skägget, som lefde han ännu en gång om sin ungdoms lyckliga dagar, och när den var slut, och alla skrattat åt den, såg han ner och suckade med ett litet leende:
»Ja, det var glada dagar på den tiden. Hvad man var för en karl då. Och hvad man skulle bli sen.»
Och så började man att berätta Upsalahistorier. De kommo, den ena efter den andra, gamla, bekanta historier, som de flesta kände igen, och i hvilka ofta en eller annan af de närvarande spelat en rol, och de kommo med minnen från en förgången tid, med lustiga, muntra upptåg, med senstarka utbrott af ohejdad ungdomsyra, med härliga, starka intryck. Och de drogo förbi, den ena efter den andra, ingen skrädde orden, och ingen tänkte öfver, hur orden föllo. Där lefde ett helt tiotal år af det gamla Upsala upp igen. Alla hade de känt den eller den sedermera bekanta personen, hvilken nu fått en bemärkt plats i samhället, och alla hade de historier att berätta om honom, historier, som ingen ordentlig karl på nykter kaluf skulle vilja kännas vid om sig själf. Ja, det var märkvärdigt, hur uppsluppna de gamla skolfuxarna kunde vara.
