— 144 —
Där den ena slutade, tog den andra vid. Ja, det var andra tider. Herre gud, hvad man kan bli förändrad, och hvad åren gå, utan att man märker det. Men i hjärtat voro de studenter alla, som Geijer hade sagt, gamla, glada och ärliga studenter för hela lifvet.
Det var också alla de gamla namnen, som väckte minnen och löjen. S:t Eriks gränd, Kuggis, Gustavianum, Karolinabacken och Slottsbacken, Kungsängen och Fjärdingen, Åkerstens och Novum, Hofvet och Dragarbrunn. Det kunde vara ganska tarfliga historier. Men de berättades ändå noggrant och utförligt. Alla kände till platserna, alla hade reda på personerna, och alla tyckte de om att höra de gamla detaljerna om igen. Mest var det lektor Hallin, som berättade. Han berättade utmärkt, och så hade han ett sådant minne, ett riktigt märkvärdigt minne. När han hade berättat en historia, var det någon annan, som fylde i med en ny. För det mesta berättade lektor Hallin hvarannan historia.
Och altibland var det någon, som slog glaset i bordet med ropet:
»Skål för festföremålet!»
»Vi får för fan inte glömma bort anledningen. Skål på dig, Kumlander. Måtte du frodas!»
Och så skrattade alla, så att det genljöd i »lilla salongen».
Adjunkten Hallin njöt otroligt. Han hade aldeles glömt meningsbytet med hustrun och
