— 145 —
pastor Simonson och aftonbönen, som vid det här laget brukade läsas hemma. Han hörde till dem, som bli ytterst lifliga af ett stort sällskap, men som inte säga mycket, utan sitta och njuta för sig själfva af den almänna glädjen, språka lifligt med sina sidokamrater, men aldrig skrika tvärs öfver bordet. Han skrattade åt historierna, klingade med Kumlander, talade med Bruhn om sin son och drack många toddar. Hela tiden njöt han, och hela tiden var han glad. När lektor Hallin — försigtigt, med hänsyn till de icke altid så utmärkta kassorna — frågade, om de skulle ha litet sherry på efterrätten vid sexan, eller om det skulle vara nog med bränvin och öl, så var det adjunkten, som i det han smackade med läpparna och muntert plirade öfver till brodern, svarade, att »visst tusan skulle de ha sherry. Det var ju en bemärkelsedag». Och så gapskrattade han och tog en half toddy i en klunk, när han klingade med Kumlander.
Han var som en annan människa. Det var inte mer den tillgjordt barske läraren, som gallskrek i klassen om cado och cædo. Det var inte den om sin värdighet måne fadern, som af fåfänga hämmade glädtigheten i familjekretsen. Det var inte den nedtryckte familjeförsörjaren, som gick och bar på ängslande tankar om obetalda räkningar och hotande amorteringar. I detta nu var adjunkten Hallin så fri från alt, som under många, långa år hade format honom till den lefnadströtta och ansträngda människa,
