— 146 —
han i hvardagslag var, så fri, som om alt detta aldrig hade funnits till. Han var en människa rätt och slätt, som skakat af sig hvardagsdammet. Och då bli alla så älskvärda, förtroliga, öppenhjärtiga och angenäma.
Under sexan tog lektor Eneman adjunkten Hallin i en vrå och berättade honom, hur väl han trifdes i Gammelby.
»Det är verkligen en så vacker gammal stad,» sade han. »I dag känner jag ändtligen på mig, att jag blifvit som en infödd Gammelbybo. Det var med knapp nöd, jag lyckades komma undan i kväll. Ty jag var bjuden på två ställen till middag, och dessutom var jag förut bortbjuden till kvällen.»
Och lektor Eneman skrattade så innerligt belåtet, medan han åt upp rästen af den inlagda hummern, som han hade på sin talrik.
Lektor Bruhn hade varit vid ett märkvärdigt godt lynne i kväll. Han passade eljest icke i stora sällskap, emedan han hade den ovanan att icke kunna låta bli att stöta sig på andras småaktiga och löjliga sidor. Hans stora rättskänsla hade länge stått i vägen för hans befordran och spelat honom mer än ett spratt i lifvet. Han brukade klumpa in midt i samtalet med en sarkasm, som var aldeles för alvarsam för att vara rolig. Adjunkten Hallin stötte sitt ölglas mot hans och sade:
»Skål, Bruhn, det är roligt att se, att du också kan vara glad.»
