— 147 —
»Hvarför fan skulle inte jag kunna vara glad?» sade den andre med ett slags butter vänlighet: »Men man blir gammal, ser du, man blir så satans vrakgammal.»
»Det var länge sedan, du syntes till hemma hos mig,» sade adjunkten för att byta om samtalsämne.
»Hahaha,» skrattade Bruhn och tog ett par lamkottletter på sin talrik, hvilka han gaf sig till att skära på stående fot och i stora bitar stoppa i mun med knifven. »Ser du, jag ser, att din hustru inte kan med mitt ungkarlsspråk och mina ungkarlsfasoner. För fan i våld! Jag är ju ungkarl, vet jag. Skulle jag då icke få föra ungkarlsspråk och ha ungkarlsfasoner? Det är ju logiskt det, eller hur? Nå-å. Har man icke behaget af familjelif, så kan man väl slippa obehaget. Folk tycker icke, att jag är nog fin för att umgås med dem. Och då drar jag mig, begriper du. Det är på det hela ingenting att vara ledsen för.»
Adjunkten sade något om, att det var bara inbillningar.
»Nej, bror,» svarade Bruhn. »Det är icke inbillningar.»
Han tog sig en väldig pris och satte sedan tummarna i armhålan på sin väst, medan han vägde på klackarna.
»Det är icke inbillningar, säger jag dig. Inte förebrår jag dig eller din hustru det. Du och
