Sida:Pastor Hallin.djvu/150

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 148 —

jag kan ju träffas ändå. Och inte skall man vara folk till obehag genom att hälsa på dem.»

Han tog adjunkten i armen och förde honom bort i en vrå, undan de öfriga.

»Fan vet, hvad det är åt mig i dag,» sade han. »Jag känner mig så djäfla meddelsam. Jag måtte ha druckit åtskilligt många toddar. Men jag skall berätta dig något. När jag var mycket ung, var jag en gång kär och tänkte att gifta mig. Det var en liten vacker flicka med blåa ögon och så fina kinder och små händer och alt så’nt. Hon var i det hela djäfligt fin. Ja, hon var så fin, att hon en dag sade åt mig, att hon inte kunde ta mig, för att jag var för rå, sa’ hon. Hahaha! Se, så går det, när man icke kan vara fin. Jag har sedan fått nöja mig med dåligt sällskap i lifvet och dåliga flickor också för rästen. Men det är länge sedan det,» tillade han, som om han varit rädd att synas för sentimental.

Han gick fram till bordet och drack ett glas sherry med sig själf.

Bordet såg afätet ut.

»Det här är gjordt med öfverläggning,» sade lektor Hallin till magister Baarfot, som med lorgnetten i högra ögonvrån stod och kastade melankoliska blickar på valplatsen.

Smörpyramiden med dess topp af persiljevippa hade sjunkit ned till ett intet, och kaviarn var försvunnen mellan den hackade löken. På en och annan assiett låg en skifva kallskuret kött