— 160 —
Och utan långt betänkande grep Ernst Hallin till sitt vanliga sätt när det gälde att skingra tankarna. Han beslöt sig för en promenad och lofvade sig själf att använda den för att tänka på predikan.
Han gick promenaden, som ledde förbi villakvarteret och uppför backen, hvilken norrifrån ledde ner till Gammelby. Han gick raskt fram, och medan solskenet värmande glittrade emot honom, försvunno de tveksamma tankarna, och han glömde alting annat, än hvad han hade framför sig.
Uppkommen på backen såg han en isbelagd sjö, där de utsatta granruskorna utprickade körvägen, som försvann bakom en udde. Nytvättade af snön, som runnit bort från granarna, och med istappar, som här och där sutto kvar och glittrade i solskenet bland det mörkgröna barret, växte tallar och granar på kullarna omkring sjön, ute på de små öarna och på uddarna, hvilka från alla håll sköto ut och delade det hvita snöfältet. Längst bort syntes som ett oändligt perspektiv af uddar och träd, hvilka lågo i skugga, medan det stora, öppna snöfältet glänste i solens gnistrande strålar.
I skogsbacken öfver vägen såg han några domherrar, som kråmande sig med sina röda bröst muntert hoppade omkring hvarandra i snön, och öfver en hög sten kilade en gråspräcklig ekorre in och försvann mellan de slokande granarna.
