— 161 —
Han började tänka på, hvad han själf måtte vara besynnerligt olik andra människor. Andra människor fingo sig ett arbete förelagdt, detta arbete togo de genast, utan mycket betänkande, i tu med, så fullbordade de detta arbete. Och så var det inte mer med det.
Men han! Han skulle gå och grubbla öfver sitt arbete och känna sig nästan sjuk af det och ändå omöjligt kunna komma till något resultat. Var det något särskildt med hans arbete? Han hade skrifvit predikningar förr och predikat också. Men inte hade han känt sig så upprörd, så orolig, så upprifven för det. Han hade till och med predikat bra, när han väl hunnit att tala sig varm. Det visste han.
Och att hans uppfattning af dogmerna om treenigheten och försoningen var mera lik Waldenströms än kyrkans, hvad gjorde det? Det hade han ju länge vetat. I ensamma stunder hade detta lilla fritänkeri varit det själsarbete, som sysselsatt honom. Det var en hemlighet, af hvilken han nästan var stolt. Han hade kallat det för ett utvecklingsarbete, och han hade känt det som en brytningsprocess, en stor och alvarlig sådan. Men Waldenström själf stod ju kvar inom kyrkan. Kunde icke han då gå in i den?
Men eden? Presteden? Han svor ju på symboler och Augsburgiska bekännelsen. Bah! Var det hans fel, att ingen människa fick förkunna guds ord, utan att svära den eden? Skulle
