— 187 —
Men då såg han också en annan syn. Han såg hela deras hem, fadern, som släpat hela sitt lif i skolan, modern, som hela dagarna satt vid sybordet eller stod i köket. Det var fattigt hemma, och det skulle aldrig bli rikare. I många år hade hans föräldrar gladt sig åt det hoppet att få se honom färdig, beredd att arbeta för sig själf. Han visste, hur de skulle taga detta. Det skulle icke uppreta dem. Men de skulle böja sig därunder med bitterhet, som de gjort med alt annat i hela sitt lif.
Utan att tänka därpå hade han tändt en cigarr och stält sig ensam vid kakelugnen i rökrummet. Han väcktes ur sina tankar af, att någon tilltalade honom.
»Hvad står man här och funderar på?»
Det var lektor Bruhn, som stod framför honom med ett rykande toddyglas i ena handen och en brinnande cigarr i den andra.
»Får jag lof att dricka ett glas med dig?»
Ernst såg sig omkring. Han hade icke tänkt på, hvar han befann sig. Han tog hastigt ett glas punsch från en bricka och drack med Bruhn.
»Tack för sist, farbror,» sade han leende.
»Ja, det var en förbaskadt rolig afton,» sade Bruhn. »Det roar mig altid att se folk på en supé som i kväll. Då är det andra tag i dem. Städade och gentila och alvarsamma, som om det inte funnes ett rökrum i hela huset. Och så fort det blir tal om toddy, så försvinner hela bundten, som om de hade eld under sig.»
