— 188 —
Han sög en stund på sin cigarr. Ernst Hallin såg frånvarande ut.
»Hur käns det att veta, att du skall predika?» sade Bruhn.
Ernst undvek de skarpa ögonen, som nästan tycktes vilja genomborra honom.
»Åhjo,» sade han.
Lektor Bruhn skrattade torrt.
»Jag tänkte också bli prest en gång i tiden,» sade han. »Men det blef ingenting af. Ty det bar mig emot. Och det var då väl det. Ty sedan blef jag så pass fritänkare, som jag nu är. Och det är en förarglig historia, ifall man råkar vara prest.»
Ernst kände ett stygn i hjärtat, och ett ögonblick fick han lust att tala om alla de tankar, som rörde sig inom honom. Han kände det, som om denna tvära och kantiga människa skulle kunnat förstå honom och gifva honom ett råd. eller åtminstone ett deltagande ord. Men medan han stod och öfvervägde, hur han skulle göra, försvann lusten, och han svarade något intetsägande.
»Man skulle kanske sätta sig,» sade lektor Bruhn.
Och de slogo sig ner vid ett bord, omkring hvilket en grupp herrar sutto och pratade med toddyvirke framför sig.
Öfver rummet låg som ett grått moln af tobaksrök, genom hvilket lampetternas och stakarnas ljus lyste med dämpade lågor. På golf-
