— 189 —
vet stodo fyra spelbord, där alla platserna voro upptagna. Vid tre af borden spelades préférence och vid det fjärde vira. Vid det bord, där Ernst Hallin slagit sig ner, sutto förut några af skolherrarna och tillsammans med dem grosshandlar Andersson, en af Gammelbys rikaste träpatroner med yfviga mustascher och polissonger, pince-nez på näsan och en peruk, som aldrig ville sitta rätt.
I det inre rummet satt biskopen vid ett glas punsch och samtalade med rektor Ahlkvist och lektor Eneman. Biskopen satt så, att han genom dörren kunde hålla öga på det öfriga sällskapet.
Och omkring borden gick lektor Hallin, prydlig och outtröttlig. Han samtalade med alla, drack med alla, räckte till för alla och såg efter, att ingenting fattades.
Det var samma slags tillstälning som för ett par veckor sedan i »lilla salongen». Men den rätta stämningen ville icke infinna sig, och det var häller ingen, som väntade, att den skulle göra det. Herrarna samtalade, skålade med hvarandra, rökte och berättade historier. Men det ville inte komma riktig fart i samkvämet. Man lade band på sig. Man var städad och stel. Och äfven det mest högljudda skratt hade liksom en annan klang.
»Man får lof att hålla sig på mattan för att sedan vara presentabel för de förbaskade fruntimren,» sade lektor Bruhn.
