— 190 —
Och kvällen släpade sig fram enformigt och trögt.
Klockan half nio kom landshöfdingen. Det var en liten petig man med slätkammadt hår och polissonger. Han var till ytterlighet elegant klädd och hade något af gammal hofman i hela sitt väsen.
Sedan han hälsat på damerna, gick han upp till herrarna och slog sig ned vid ett spelbord. Lugn och korrekt skötte han sina kort till dess att mattimman kom, med en min, som om han setat på ämbetsrummet.
När klockan blef half elfva, började redan en och annan att se på klockan. När hon blef tre kvart på elfva, uppstod en tydlig rörelse ibland herrarna. Man steg upp ifrån spelborden, putsade naglarna, justerade sin toalett och lade bort cigarrerna.
En och annan af herrarna försvann ned till fruntimren och förde med sig en doft af tobak och spirituosa, som kom damerna att rynka på näsan, samtidigt med att de tackade, för att någon ville vara så snäll och bry sig om oss fruntimmer.
»Det ska bli skönt att få litet mat,» sade lektor Kumlander och fnyste välvilligt mot biskopen, som stod bredvid honom.
Biskopen såg på honom med ett leende, som om han förläte hans indiskretion och själf vore höjd öfver alla liknande svagheter.
