— 191 —
»Jag tror verkligen, att jag också börjar känna mig hungrig,» sade han.
Under ett ögonblick var det aldeles tyst i rummet.
Då hördes plötsligt steg i spiraltrappan, och upp kom lilla Erik springande med det glada budskapet, som han högt hviskade till sin fader:
»Mamma hälsar, att supén är färdig.»
Det blef en rörelse bland herrarna, som var så liflig och så påtaglig, att lektorn icke hade behöft att återupprepa uppmaningen. Men han gjorde det i alla fall för formens skull:
»Mina herrar. En sup och en smörgås. Får jag be er hjälpa till att föra ut damerna.»
Ett stilla, beherskadt tumult fylde de båda rökrummen med en rörelse, som när man kastar ut en metref med bete, och det blir en hastig, afvaktande rörelse bland aborrarna. Alla, som sutto, reste sig upp, drogo ned västarna och sträckte på benen. Och en ofrivillig rörelse fram emot trappan förmärktes. Så afstannade den plötsligt igen. Rangordningen skulle iakttagas.
Det uppstod en kort strid vid trappan, som rörde sig omkring, huruvida landshöfdingen eller biskopen skulle gå ner först. De båda herrarna stodo och bugade sig emot hvarandra.
»Den världsliga makten har altid fått stryka på foten för kyrkan.»
»Det var förr i världen … Å, jag ber …»
