— 192 —
Men den lille sirlige landshöfdingen sköt behändigt den stora biskopen framför sig, och när de båda hade försvunnit utför trappan, blef rörelsen däruppe med ens liflig och ogenerad.
»Fan, hvad jag är hungrig.»
»Den, som väl hade fått supen.»
Och tätt efter hvarandra: skyndade de hungriga herrarna i en slingrande gåsmarsch utför spiraltrappan. De, som hade största världsvanan och det mest utpräglade själfförtroendet, skyndade direkt in i förmaket och bjödo någon af damerna armen. De andra trängde ihop sig i dörröppningarna. Från alla håll skockade man sig in till matsalen, både damer, herrar och ungdom, och ett ögonblick var det tyst, så att man kunnat höra en engel flyga genom rummet. I stum beundran för guds gåfvor, knäppte hela sällskapet ihop händerna, damerna nego, och herrarna bugade sig. Och i dörren till tamburen stod unga Gustaf Hallin och visade med ett belåtet leende, hur han njöt af den almänna andakten.
Supén var också lysande. På bordens båda ändar var smörgåsbord dukadt, ett för herrarna och ett för damerna. Där fans det kaviar, ansjovis, sardeller, tunga, graflax, förlorade ägg med kräftstjärtar, halstrad potatis, holländsk sill, halstrad ål, gåslefverpastej, finspäckade och skurna hjärpbröst.
Midt på bordet tronade en väldig krokan med årtal och datum af den vigtiga dagen, och i långa rader glänste de slipade glasen öfver
