— 193 —
den hvita damastduken, släta, höga rödvinsglas utan fot, röda fiskvinsglas med mjölkhvit föt, flata, läckra champagneglas och slipade sherryglas.
Lektor Hallins supéer voro också berömda, och lektorskans kokkonst stod högt i rop. Där fans också lax och kyckling med tomater, champignonomelett, lybsk skinka med kastaniepurée, kräftkransar med förlorade ägg; blomkål med smör och färsk fågel.
»Jag känner igen matsedeln från Gustafva Björklund,» hviskade borgmästarinnan Rundlund till rektorskan Ahlqvist.
»Jag med,» svarade denna. »Men godt är det.»
»Är det någon konst att göra en god supé, här man inte frågar efter, hvad det kostar?» svarade borgmästarinnan och slog knyck på nacken.
Men biskopinnan gick fram emot lektorskan.
»Ack, lilla, Aurore,» sade hon. »Du gör dig då altid så mycket besvär för dina gäster. Tänk, så mycket mat.»
Och lektorskan Hallin strålade. Detta var hennes mest lycksaliga ögonblick. Ty det var inte nog med, att det fans mycket mat, det fans också god mat. Det visste hon. Ty hön hade smakat på alla rätterna själf. Och hon visste, att hon inte behöfde skämmas för dem.
Men så visade gästerna också, att de kunde sentera maten. Den sena timman i förening med det ymniga förtärandet af sötsaker å damernas
