— 225 —
menande blickar och leenden tillsändes dem af förbigående.
Men lektorn och lektorskan Hallin kommo emot dem. Slägtingar skulle väl altid äfven på en sådan dag kunna följas åt ifrån kyrkan. Detta möte var fru Hallin egentligen innerligt obehagligt. Ty svägerskan var ej den, hvilken hon i ett ögonblick som detta önskade att möta. Men det kunde nu en gång icke undvikas, och fru Hallin fick lof att bära sitt öde.
Lektorskan hade också en känsla af obehag, när hon gick emot sina slägtingar. Hon visste, att hon inte kunde uttrycka sig i den andliga stilen, så att fru Hallin gillade henne, och hon ville så gärna kunna det. Det retade henne att känna sig ringaktad, liksom om inte hon kunde vara lika gudfruktig, fast hon inte talade som en bok.
»Kära Ebba,» sade hon och tryckte svägerskans hand. »Nu ska du väl vara bra lycklig. Det var ett riktigt godt guds ord, vi hörde i dag.»
Lektorn tog sin bror afsides, och de båda gingo ett stycke före fruntimren.
Fru Hallin tryckte sin världsliga svägerskas hand, så varmt som det var henne möjligt, men tacka henne kunde hon inte.
»Måtte han bara kunna bära sin framgång på det rätta sättet,» sade hon.
Men hennes stämning var störd, och när hon tagit farväl af svågerns och vid mannens
