— 231 —
»Hvarför är du här uppe?» sade hon.» Ensam, som vanligt. Vi ha sökt dig öfveralt där nere.»
Hon omfamnade honom, medan tårarna strömmade ur hennes ögon.
»Låt mig se på dig,» sade hon. »Jag kan icke fatta alt detta.»
Efter henne kom turen till fadern.
»Du har gjort dina föräldrar en stor glädje, min gosse. Gud välsigne dig.»
Och hans hand darrade, när den tryckte sonens.
Ernst kände sig så obeskrifligt lycklig. Det fans en tvekan inom honom, om han skulle kunna tro på denna lycka. Men han behöfde hvila, han behöfde känna om också blott några ögonblicks oblandad ro, och föräldrarnas glädje gjorde honom liksom trygg på sig själf.
När den första sinnesrörelsen hunnit lägga sig, frågade modern:
»Nå, hvad sade biskopen?»
Ernst Hallin betänkte sig ett ögonblick.
»Biskopen var mycket belåten,» sade han.
Adjunkten drog en suck af lättnad.
❦❦❦
