Den här sidan har korrekturlästs
15.
Lektor Hallin hade efter upptäckten i tamburen kämpat en hård kamp med sitt naturliga ädelmod, innan han beslöt sig för att under denna förevändning göra sig af med sin förhatliga måg.
Å ena sidan erfor han en viss blygsel vid tanken på att skvallra om denna upptäckt för sin hustru. Ty han kände med sig själf, att han i ingen mån var den, som hade rätt att kasta första stenen, och hade hans måg varit en karl, som han tyckt om, en frisk och dugtig och reel karl, och lektorskan varit den, som gjort upptäckten och velat begagna den för att åstadkomma en brytning, då skulle lektorn otvifvelaktigt ha svarat: »Men min söta vän, hvad är det där att oroa flickungen med? Tag pojken på tu man hand och gif honom en skrapa, om
