— 233 —
du vill. Men för guds skull ställ inte till någon skandal. Hela saken är en bagatell, som egentligen är att skratta åt. Du borde väl ha varit gift i så många år, så att du skulle kunna ha lärt att förstå dig på karlar. Och dessutom fruktade lektorn på alvar alt det prat, som af denna historia skulle uppstå i Gammelby.
Men å andra sidan resonnerade lektorn som så, att om han på något sätt kunde befria sin dotter från att för hela lifvet vara fastkedjad vid den i hans ögon äckliga figur, vid hvilken hon fästat sitt unga, kanske icke fullt oskyldiga hjärta, så vore det alt värdt att utstå litet skandal för. Och för sin del ville lektorn gärna belasta sitt samvete med en smula jesuitmoral, bara han för framtiden slapp att se den förbaskade löjtnanten.
Emellertid gick lektorn: hemma och väntade på ett tillfälle för att få börja det alvarliga samtalet med sin hustru. Men det såg ut, som om detta tillfälle skulle vara ganska svårt att finna. Ty två hela dagar förgingo, utan att lektorn kunde komma fram med så mycket som en antydan, och under tiden kom och gick löjtnanten som förut i det Hallinska hemmet. Saken var den, att så fort lektorn tänkte taga upp frågan, fastnade orden rent af i halsen på honom. Ty han tänkte på de anspelningar, som hans hustru otvifvelaktigt med anledning af sakens ömtåliga beskaffenhet skulle rikta mot honom själf.
På söndagen kom löjtnanten som vanligt för att äta middag, och under middagen hade
