— 234 —
lektorn sitt stora nöje af att iakttaga huspigans brydda min, när hon bjöd omkring maten. Löjtnanten åter var glad och obesvärad och satt med Gabrielles hand i sin, så ofta han inte använde sked eller gaffel. Efter middagen drog Gabrielle sin Axel in i kabinettet, och där hade de sin lilla herdestund före kaffet.
Lektorn såg förgrymmad efter dem.
»I dag skall det ske,» tänkte han. »I dag eller aldrig.»
Lyckligtvis var löjtnanten upptagen på eftermiddagen, hvarför han till lektorns stora glädje sade tidigt farväl, och Gabrielle, hvilken betraktade hvarje sådant själfständigt steg från löjtnantens sida som en personlig förolämpning mot sig, gick ögonblickligen in på sitt rum, där hon satte sig i soffan, bet i sin näsduk och tjurade. Hon hade inte velat kyssa honom, när han gick. Men han hade gått ändå. Och det retade henne.
Lektorskan kunde inte begripa, att hennes man satt kvar ute i förmaket och inte gick in till sig, och hon satt just och funderade på att säga honom något vänligt för denna uppmärksamhet, när lektorn plötsligt kom och satte sig bredvid henne i soffan. Hans ansigte hade ett ovanligt högtidligt uttryck, och han lade sin hand på hennes arm.
»Lilla Aurore,» sade han. »Det är en mycket ledsam sak, som jag måste tala med dig om.»
Lektorskan såg upp och blef förskräckt öfver sin mans högtidliga utseende.
