— 235 —
»Jössus Abel, hvad är det?»
»Lugna dig, lilla Aurore,» sade lektorn. »Det är en ledsam sak, men om vi bete oss klokt, ska alting gå bra. Och jag litar på, att jag nu har en riktigt förståndig och bra liten hustru.»
Han gjorde ett försök att taga henne om lifvet, men hon slet sig lös och knäppte ihop händerna emot honom.
»Hvad är det, Abel?» sade hon. »Plåga mig inte längre. Du skrämmer ju upp mig, så att jag kan bli tokig. Låt mig för guds skull veta, hvad det är.»
Lektorn fäste ögonen på den motsatta väggen och såg ytterst alvarlig ut.
»Det rör våra barn, Aurore,» sade han.
»Tänk på, att jag är mor, Abel. Gud fader i himmelen hvad du kan vara hjärtlös.»
»Tja,» sade lektorn och gick med ens lös på själfva saken. »Det är inte någon rolig historia, det må gud veta. Men Gabrielle måste slå opp med löjtnanten. Åtminstone kan jag inte se någon annan råd.»
»Ska hon slå opp med löjtnanten?»
Lektorskan gjorde halft om i soffan och såg en stund på sin man, som om hon velat utröna, om han talade sanning. Men när lektorns ansigtsuttryck icke lämnade rum för något tvifvel om den saken, grep lektorskan till den utväg, som hon altid brukade anlita, när hon led brist på argument. Hon började att gråta och under
