— 236 —
snyftningarna framstammade hon brutna ord och satser, hvilka läto så omedelbara och så bevekande, att hon själf altid kände sig rörd öfver sin egen vekhet, hvilken icke var i stånd att bära denna världens tunga slag. Men på lektorn verkade detta icke als. Ty han hade under årens lopp lärt sig, att dessa stormiga utbrott icke försiggingo så aldeles oafsigtligt.
»Nu ska du inte gråta, Aurore, utan höra på, hvad jag säger dig,» sade han retligt.
Du vet, att jag inte är stark, Abel. Jag tål inte vid det här … Och hvad ska det bli af Gabrielle? … Mitt barn … vårt barn, Abel … Hon öfverlefver det inte … och hennes stackars mor ska snart följa henne i grafven …»
Snyftningarna blefvo lektorskan öfvermäktiga, och hon grät nu så våldsamt, att hon inte fick fram ett ljud.
Lektorn gick lugnt fram och tillbaka i rummet. Han visste, att när hon hade tröttat ut sig, skulle hon tystna och han afvaktade lugnt det lämpliga tillfälle, som han väntade skulle infinna sig.
När oväsendet i soffan något minskats, sade han därför kallblodigt:
»Jag öfverraskade honom i torsdags efter supén, med att han kysste huspigan.»
Lektorskan satte sig upp i soffan, och gråtparoxysmen var med ens aldeles som försvunnen.
»Du brukar inte vara sträng i dylika fall, Abel lilla,» sade hon giftigt.
