— 237 —
»Seså, nu kommer det,» tänkte lektorn.
Men högt sade han:
»Jag kan inte tro, att du vill lämna ditt barn åt en man, som bedrar henne redan före bröllopet.»
»Nej, du vill naturligtvis, att han skall vänta till efter bröllopet. Men har jag inte sagt det förut, Abel? Är det inte det, jag altid har sagt?»
»Hvad är det, du har sagt?»
Lektorn stannade i sin promenad, aldeles förbluffad.
»Jag kan nog tro, att du inte kommer ihåg det nu längre. Inte bryr du dig om, hvad jag säger. Det vet jag nog. Och det är så likt dig, Abel lilla. Men har jag inte altid sagt, att den där Sophie är ett gement stycke, som ingen kan lita på? Har jag inte det?»
»Jo, kära vän,» sade lektorn saktmodigt. »Det har du nog gjort. Men hvad hör det hit?»
»Hvad det hör hit? Abel, jag förstår dig inte. Hvad det hör hit? Hade vi inte haft henne i huset, så hade ju den här rysliga händelsen aldrig händt, vet jag. Förstår du inte det?»
Lektorskan var purpurröd i ansigtet, och hennes min sade, att hon ansåg denna logik för att vara aldeles oemotsäglig. Och som lektorn af gammalt visste, att det aldrig lönade sig att öfvertyga hustrun om, att hon haft orätt, så nöjde han sig med att svara:
