— 238 —
»Ja, men lilla Aurore, nu har det händt. Och nu frågar jag dig, hvad du som mor tycker, att vi rättast böra göra.»
Vid denna vädjan till hennes modershjärta sjönk lektorskan åter ihop i soffan och satt och slog förtviflad i luften med båda händerna.
»Ska jag säga det? Hur ska jag veta det? Nu satt jag här och tänkte på det goda guds ord, som vi hörde i kyrkan i förmiddags, och jag tänkte på mina små lam, som jag har födt fram till världen, och som jag trodde gud nog skulle vara god emot. Det här är ju förfärligt, Abel. En mor kan inte stöta dolken i sitt barns hjärta. Tänk på det, Abel.»
»Nej,» sade lektorn, »det begär jag inte häller. Men hon kan lika litet gå och se på, hur hennes dotter med förbundna ögon kastar sig i förderfvet.»
Lektorskan satt en lång stund tyst. Så började hon att skaka på hufvudet igen och vagga fram och tillbaka.
»Axel, som ser så god ut. Hvem skulle ha kunnat tro det om honom?»
Men nu var det lektorns tur att spela öfverlägsen.
»Jo, det kunde jag,» sade han. »Var det inte du, som drog honom till huset och stälde till hela partiet kanske?»
Det skulle lektorn inte ha sagt.
Lektorskan knäppte ögonblickligen ihop sina händer och vände ögonen mot taket. Hon var
