— 239 —
så upprörd, att hon inte kunde sitta stilla, utan hon reste sig upp och gick i denna ställning fram emot mannen.
»Var det jag?» sade hon. »Kan du säga med sanning, att det var jag? Abel! Gud är mitt vittne, att jag aldrig har velat annat än mina barns väl. Ska det nu vara mitt fel också? Kanske du också vill påstå, att det är mitt fel, att han kysste Sophie?»
Vid de sista orden fick lektorskans röst en mera profan anstrykning. Men vid detta vädjande till hans rättskänsla förlorade lektorn tålamodet.
»Åh, Herre gud,» sade han. »Kan du inte ett ögonblick tala ett förståndigt ord? Det är ju en alvarsam sak, vet jag.»
Lektorskan fälde ned armarna och såg ned med den undergifna minen af ett offerlam.
»Hvad vill du, att jag skall göra, Abel?» sade hon. »Du vet, att jag lyder dig i alting, som jag kan försvara inför gud och mitt samvete.»
»Jo,» sade lektorn. »Du skall gå in till Gabrielle och tala vid henne. Jag vet, att det är en kinkig historia. Men det är också endast en mor, som kan göra det,» tillade han listigt.
Detta sista argument bevekte lektorskan.
»Ja, Abel,» sade hon. »Jag skall göra det. Men» — och hon knöt handen i förbittring — »den där Sophie! Hon ska ur huset i morgon dag.»
»Ja, gärna för mig,» sade lektorn. »Bara skandalen inte blir värre än nödvändigt.»
