— 245 —
Men Ernst hade inte sett våren. Den hade kommit, utan att förmå väcka hans sinnen. Den hade gått honom förbi och lemnat honom i hans drömmar, och han hade gått sin väg fram, nedböjd och trött, som om vintern ännu setat i honom. Inte en gång fåglarna, som kvittrade i de stora almarna utanför kyrkan, hade han sett. Numera gick han sällan utanför kyrkan.
När han nu for på den breda landsvägen, som åt nordost slingrar sig fram på den höga branten öfver sjön utanför Gammelby, då kände han för första gången medvetet och tydligt denna lukt af jord, vatten, blommor och nyutspruckna blad, som fyller luften om våren, och han drog ett djupt andetag och slöt ögonen som vid minnet af forna dagars känslor och intryck. Alt som varit, föreföll honom som en dröm, en pinsam, kvalfull och långsam dröm. Och han drog en suck, som om han nyss vaknat upp, en lättnadens och befrielsens suck.
Då kände han, att vagnen for öfver en bro. Han såg upp och fick syn på ett lågt broräcke, ett par gamla tallar och ett djupt dike, där isen var borta, och vattnet forsade brunt. Ett minne vaknade inom honom, och han kände sig liksom krympa ihop vid detta minne. Den Ernst Hallin, som då stod där och såg detta samma landskap, det var en yngling. Den, som nu satt här, tyckte, han, var en gammal man, som knappast hade något gemensamt med den andre.
