— 246 —
Han såg Eva, där hon stod på bron, röd, leende, frisk som en vinterdag. Hennes klara ögon lyste emot honom, som om de velat bjuda honom ett sundt, kraftigt och glädjefullt lif, som icke var fläckadt af någon lögn eller låghet.
Stället liksom gjorde ondt i hans ögon, och han blundade, när han lutade sig tillbaka in i vagnen.
När han åter såg upp, greps han af sin förra känsla. Det var våren, som tog honom och han öfverlämnade sig med ett slags vällust åt hela denna känsla af frihet och lif, som strömmade in öfver honom och kom honom att glömma. Det var åter en ond dröm, som hade flytt, och vagnens skakande rörelse, den friska luften, hästarnas muntra tramp, piskans smällar, trakten, som de foro igenom — alt meddelade honom en enda obeskriflig känsla af ro, i hvilken alla tankar domnade bort. Han kände sig kroppsligen trött bara af rörelsen och luften, och han njöt denna trötthet som en hvila.
Adjunkten hade skaffat sig permission från förmiddagens lektioner. Han kände sig pratsam och glad och skulle hälst ha velat slå språklådan lös. Att få komma ut på landet ett par dagar, dricka landtmjölk och andas landtluft, gå och prata med prosten om grödan och promenera i skogen, som låg omkring prestgården, det var för honom en riktig glädje, som inte så ofta kom i fråga.
