— 261 —
Prestgårdens ande hade lugnande och stillande spridt sig äfven tvärs öfver landsvägen, omhägnande kullen, där kyrkan låg, och där den röda klockstapeln lät sina klockor tala ensamma i den tigande nejden.
Ty det fans många väckta i Sollösa församling. Det var tysta, stillsamma människor, som älskade friden och fruktade världen. Det var människor efter prostens sinne, som inte smälde i hans grind och inte bullrade på kyrkogården. Kort sagdt — det var människor, som passade i Sollösa. Och i dag fylde de kyrkogården och backen utanför. Omkring dem spelade vårvinden ljum, och högt upp i luften drillade lärkorna i det klara solskenet. Björkarna på kyrkogården buro svällande, bristfärdiga knoppar, och på prostgårdens rabatter stodo aurikler och perlhyacinther färdiga att spricka ut.
Prosten, prostinnan och deras gäster kommo upp på kyrkogården. De gingo genom den öppna järngrinden, uppför de vittrade stentrapporna, och de föregingos af en hviskning, som med ens gjorde slut på hvarje samtal. En bred väg bildades själfmant ända fram till kyrkan, och på den vägen gingo herskapet fram. Rundt omkring dem nego gummor och flickor, och hattar togs af. Men icke ett ord växlades, endast vänliga nickar och leenden, och när herskapet försvunnit genom den låga kyrkdörren, satte sig hela denna mängd af människor i rörelse. Utan buller, utan trängsel fylde den stilla
