— 26 —
bank. Och de nya lifsvilkoren medförde ett nytt lefnadssätt.
Men ett blef sig dock likt. Och det var de stora festerna. Det var den karga naturen högt uppe i norden, hvilken som motvigt mot den långa, sorgliga vintern fordrade, att glädjen skaffades till huset, på hvad sätt det nu månde ske. Och därför drickes det och ätes mer i nordanbygden än någonstädes eljest i hela den civiliserade världen. Ty det omåttliga kalasandet är ingenting annat än ett våldsamt försök att till hvad pris som hälst skaffa människorna den glädje, som naturen tycks ha förnekat dem. Det är vintern, den långa, mörka vintern, som stängt människorna inne och lärt dem att berusa sig, emedan tiden ändå så väl räcker till att sofva bort ruset. Det är vintern, den långa, kalla vintern, som lärt människorna att under veckor fråssa på mat, emedan arbetet ändå måste hvila. Det är vintern med sin frost och snö, som stält nordbon efter söderns folk. Ty i själfva verket hinna de att lefva tre år, under det att han lefver ett.
Men under vintern liksom under sommaren står kyrkan öppen, och om vintern flockas folket i templen, och prestens dystra lära vinner själar i tusental, och människor, hvilka på jorden sakna alt, drömma bort minnet af sin sorg och sina umbäranden vid tanken på det salighets land, som skall mottaga dem, när döden öppnat befrielsens fruktade portar.
