— 295 —
I guds faders och sons och den helige andes namn, började han.
Och öfver den stora mängden af människor hvilade fullständig tystnad. Icke en hviskning hördes, icke ett ljud. De unga kandidaterna hade rest sig upp och stodo upprätta i ring omkring altarrunden.
Biskopen började sitt tal, som han läste från ett papper, hvilket han vände inne i messboken. Och med kraftig röst uttalade han det skriftens ord, som han valt till inledning: »Och Jesus sade till Petrus: Simon Jona, älskar du mig mer än desse? Sade Petrus till honom: Ja, herre, du vet, att jag älskar dig. Sade han till honom: Föd mina lam.»
Det var ingen tillfällighet, att biskopen valde just detta språk, hvilket för två månader sedan stått i den text, på hvilken Ernst Hallin bygt sin sacerdotalpredikan. Tvärtom hade biskopen redan då fått den tanken att använda just denna samma text, som så väl lämpade sig till ett ord för de unga, hvilka ämnade träda in i det vanskliga predikoämbetet. Och han ville tala om denna text så, att den blefve ett väckelsens ord till alvar, men på samma gång ett mildhetens och försoningens ord, ett ord, som tröstade de svaga och lugnade de upproriska. Ty den, som mindre gifvet är, af honom skall ock mindre varda utkräfdt. Och Herren fordrar i våra dagar vida mindre ting af sina tjänare, än hvad han en gång fordrade af Petrus.
