— 34 —
spanska rör, och under armen syntes: en bundt blåa temaböcker, omlindade med ett segelgarn.
Långsamt vek han om hörnet af skolhuset och tog af på en gata, som ledde ned till den fria planen omkring domkyrkan. När han kom fram till den öppna platsen, stannade han ett ögonblick och drog djupt efter andan. Han gjorde ett par omedvetna rörelser med axlarna liksom för att höja på bröstet och sänkte sedan hufvudet ännu djupare än förut. Med långsamma, litet skrapande steg gick han vidare, i det han med käppen slog fåror i snön, och hans läppar rörde sig mumlande, som om han gått och pratat för sig själf.
För väl hundrade gången under den sista veckan sysselsatte honom den tanken, hvar han skulle få femtio kronor ifrån, som hans hustru behöfde för att få sig en ny kappa. För fyrtio kronor kunde han kanske få en, som var rätt bra. Men kunde han skaffa fyrtio, kunde han lika gärna skaffa tio till, och för femtio kronor fick man alltid en, som var mycket bättre.
Julen hade varit förfärligt dyr. Visserligen hade man kommit öfverens om att icke ge hvarandra några julklappar. Men när ferierna kommo, när de började baka och stöka och rusta, när alla människor gingo omkring och önskade hvarandra en god jul, och julminnen och julglädje började smyga sig in i allas sinnen, då sade adjunkten Hallin en dag före julaftonen till sin hustru:
