— 58 —
sett honom, när han, ung och förhoppningsfull, sprang omkring som en munter pojke och hjälpte henne att stöka till rätta i deras nya hem. De skulle bara tycka, att han var en gnatig och småsinnad gammal man, som förstörde deras glädje och inte hade sinne för annat än det, som var smått och lågt. Ty barn döma de gamla så orätt, och kanske döma de gamla lika orätt tillbaka. Men det kände hon inte klart, utan hennes tårar runno, nu som så många gånger förr, därför att lifvet syntes henne underligt olika, med alt hvad hon hört, att lifvet skulle vara. Och det underliga var, att man bestämdt aldrig kunde lära sig bättre. Ty när hon tänkte på det nu, så där i almänhet, då gjorde hon det aldeles på samma sätt som för trettio år sedan, när hennes glada flickdrömmar gjorde sina ströftåg omkring ett ljust och vänligt hem, där två människor lefde för hvarandra, och där det altid var lugnt och gladt, hur mycket än världens stormar bullrade utanföre. Men hvarför var det inte så? Hvarför, ja, hvarför?
Hennes tårar runno, tunga och bittra, och hon såg gammal och trött ut. Det pinade henne så förfärligt, att mannen skulle behöfva ha bekymmer för hennes skull. Hur hon sparade, så ville det aldrig räcka. Och hon kom att tänka på, hur barnen brukade skämta öfver denna öfverdrifna sparsamhet, som de kallade det. Förstodo de då als ingenting? Förstodo de inte, att det var för deras skull man sparade? Att
