— 67 —
som annars var tungt och tryckande, bara var Herrans rättvisa straff, därför att hon var en så dålig mor.
Selma förstod hon minst af barnen. Hon var kall och visade föräldrarna så litet vänlighet, tyckte fru Hallin. Och så var hon så tyst, skötte sitt arbete, gjorde aldrig något väsen af sig, och när hon hade slutat sitt arbete för dagen, satt hon mest i sitt rum och läste i någon bok. Fru Hallin tyckte icke alltid om de böcker hon läste. Och ibland hade detta mellan mor och dotter ledt till uppträden. Men dessa slutade altid med, att Selma gjorde, som hon ville. Och numera, när fru Hallin fick se en bok liggande på sin dotters bord, tog hon bara upp den, såg på titelbladet, suckade och lade den ifrån sig. Ibland hände det, att hon gick ut med tårar i ögonen.
När Selma var tjugu år, hade hon en gång kommit in till fadern och sagt, att hon ville bort ifrån hemmet. Adjunkten blef helt häpen och ville ej gifva något bestämdt svar. Han skulle tala vid mamma, sade han.
Fru Hallin förstod sakens sammanhang. Det var den yttre världen, som frestade Selma, den yttre världen med alla dess faror, friheter och lockelser.
Resultatet blef, att Selma skulle stanna hemma, till dess att hon blef myndig. Och när hon blef myndig, talade ingen vidare om saken
