— 75 —
När gossarna blefvo äldre, berättade föräldrarna historien för dem. Och sedan brukade den yngre brodern altid, när det skulle vara väl, kalla den äldre för Kain. Det hade öfvergått till ett smeknamn.
Naturligtvis hade pojkarna reda på historien och de båda bröderna kallades därför sedan åratal tillbaka af sina elever aldrig för något annat än Kain och Abel.
Lektor Hallin hade fört ett gladt ungkarlslif, somliga påstodo till och med, att det varit ovanligt bullersamt, och när han kom hem från sina sommarresor till utlandet, som han företog »för språkens skull», och till hvilka han altid förstod att skaffa sig medel, förde han med sig en doft af den stora världens lyx och elegans, som gjorde honom till den lilla stadens lejon, och hade han velat, skulle han ha kunnat vara gift många gånger om.
Lektor Hallin hörde till dem, som ha haft tur med sig i världen, som man säger. Alt hvad han önskade, lyckades han på ett märkvärdigt sätt att hastigt förskaffa sig. Lifvet tog han lätt, och sorgerna, om han hade några, afskakade han som en mås, när den dykt ned i vattnet, skakar sina vingar, så att inte en droppe sitter kvar på de glänsande tjädrarna. Han gjorde skuld på skuld, utan att någonsin ens göra min att betala af de växande summorna, och när han var fylda fyrtio år, och gäldenärerna trängde på, förlofvade han sig plötsligt med en
