Men jag har gråtit under det ni var ute, och det har lättat mig, så att ett mindre genomträngande öga, en mindre uppmärksam bror skulle kanske kunnat tro, att jag redan glömt allt.»
»O, var lugn, min fru!» genmälde jag med någon bitterhet, ty alla mina misstankar vaknade åter; »var lugn, jag skall aldrig tro det!»
»Tror ni, att man glömmer sin mor, när man vet, att hon anser en för död och begråter en såsom sådan? O, min mor! min arma mor!» utbrast hon, badande i tårar, och dignade ned på soffan.
»Se, huru självisk jag är», sade jag och närmade mig till henne; »jag föredrar edra tårar framför ert smålöje. Då ni gråter, hoppas jag att jag småningom, genom omsorger, uppmärksamhet och vördnad, skall kunna trösta er; men om ni redan är tröstad, vilket hopp återstår då mig?»
»Alfred», sade grevinnan, med en djup känsla av välvilja, och benämnde mig första gången vid namn, »låt oss ej föra ett tomt ordkrig med varandra. Mellan oss hava så sällsamma händelser ägt rum, att vi å ömse sidor äro frikallade, ni från omsvep mot mig, jag från förställning mot er. Var uppriktig, fråga mig! Vad önskar ni veta? Jag skall svara er.»
»O, ni är en ängel!» utbrast jag, »och jag är en dåre! Jag har icke rätt att få veta något eller att fråga någonting. Har jag icke varit så lycklig, som en människa kan bliva det, då jag återfann er i denna håla, då jag bar er på mina armar utför berget, då ni lutade er mot min axel i båten? Jag vet icke varför, men jag skulle önska, att en beständig fara hotade er, för att alltid känna er darra mot mitt bröst. En tillvaro, full av sådana känslor, skulle snabbt försvinna. Man skulle icke leva mer än kanske ett år, och sedan skulle hjärtat brista; men vilken lång levnad ville man ej ge i utbyte mot ett sådant år? Då tillhörde ni blott er fruktan, och jag vore ert enda hopp. Edra minnen från Paris oroade er icke. Ni låtsade ej småle, för att för mig dölja
