Hoppa till innehållet

Sida:Pauline 1910.djvu/52

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

48

edra tårar. Jag vore lycklig, jag vore icke mera svartsjuk!»

»Alfred», sade grevinnan med strängt allvar, »ni har gjort tillräckligt för mig, så att även jag bör göra någonting för er. Dessutom måste ni lida och det i hög grad, för att tala så; ty därigenom visar ni mig, att ni glömt, att jag är fullkomligt beroende av er. Ni kommer mig att blygas för mig och känna medlidande för er.»

»O, förlåt, förlåt!» utropade jag och kastade mig ned för hennes knän; »men ni vet, att jag älskat er, innan ni blev gift, ehuru jag aldrig sagt er det. Ni vet, att min ringa förmögenhet var det enda, som avhöll mig att begära er hand, och ni vet även, att denna kärlek, som kanske varit inslumrad, men aldrig släckt, nu, sedan jag återfunnit er, vaknat mera livlig än någonsin. Ni vet det; ty allt detta behöver ej sägas, för att förstås. Se där orsaken, varför jag lider lika mycket att se er småle och gråta; när ni ler, döljer ni något för mig, och när ni gråter, tillstår ni allt. Åh, ni älskar, ni saknar någon!»

»Ni bedrar er», svarade grevinnan, »om jag älskat, så gör jag det ej mera; om jag sörjer någon, så är det min mor!»

»O, Pauline! Pauline!» utbrast jag, »talar ni sanning? Bedrager ni mig icke! Min Gud, min Gud!»

»Tror ni mig i stånd att köpa ert beskydd med en lögn?»

»O, Himlen bevare mig därför; men huru uppstod er mans svartsjuka; ty endast den har kunnat förmå honom till hans nedrighet?»

Hör mig, Alfred! Förr eller senare skulle jag i alla fall nödgas yppa för er denna förfärliga hemlighet; ty ni har rättighet att känna den. I afton skall ni få veta allt, i afton skall ni få läsa i min själ; i afton skall ni äga makt över mera än mitt liv, ty min egen och min familjs heder skola lämnas i ert våld, men med ett villkor.»

»Vilket? säg! Jag antager det på förhand.»