allt, som varit och icke mera finns, var det snart blott en smula aska. Sedan avklädde jag mig skyndsamt, hastade i säng och blåste ut ljusen, för att undfly mig själv och gömma mig i natten. O, huru jag i mörkret tillslöt mina ögon, huru jag tryckte händerna mot ansiktet, och huru jag, oaktat denna dubbla slöja, återsåg allt! Detta olyckliga brev stod skrivet på murarne i rummet. Jag hade läst det blott en gång, och likväl var det så djupt inristat i mitt minne, att varje rad, uppdragen av en osynlig hand, tycktes visa sig tydligare i samma mån som den föregående utplånades; och jag läste och åter läste det sålunda tio gånger, tjugu gånger under hela natten. O, jag försäkrar er, mellan detta tillstånd och vansinne var en skiljemur bra lätt att överstiga, och en förlåt alltför svag att nedriva.
Först närmare dagningen insomnade jag alldeles utmattad. Då jag vaknade, var det redan sent; min kammarjungfru underrättade mig, att fru de Lucienne och hennes dotter ankommit. Då upprann en hastig tanke hos mig. Jag borde säga allt för fru de Lucienne; hon hade alltid visat mig den största tillgivenhet; det var hos henne jag sett greve Horace; han var vän till hennes son; det var den bästa förtrogna för min hemlighet; Gud själv sände mig henne. I detta ögonblick öppnades min dörr och fru de Lucienne inträdde. O, då trodde jag verkligen på denna sändning; jag reste mig upp i sängen och sträckte snyftande mina armar emot henne; hon satte sig bredvid mig.
»Nåväl, mitt barn», sade hon efter en stund och skilde mina händer, varmed jag betäckte ansiktet; »låt se, vad fattas dig?»
»O, jag är bra olycklig!» utbrast jag.
»Din ålders olyckor äro som stormarne om våren; de gå snart förbi och göra himlen ännu mera ren.»
»Ack, om ni visste.»
»Jag vet allt», svarade fru de Lucienne.
»Vem har sagt er det?»
»Han!»
»Han har sagt, att jag älskade honom?»
