90
från mig, än dem han föreburit; huru skulle han då emottaga mig? Min opåräknade och oväntade ankomst var ju en olydnad mot hans uttryckliga vilja, en överträdelse mot hans rätt. Den åtbörd av otålighet, som han icke kunnat tillbakahålla och vilken var den första och den enda, han någonsin låtit undfalla sig, tillkännagav den icke ett oåterkalleligen fattat beslut? En gång beslöt jag att skriva till honom, med underrättelse att jag var uti Caën, samt vänta till dess han uppsökte mig där; men alla dessa betänkligheter, uppkomna och underhållna av den feberaktiga vaknatten, skingrades sedan jag sovit några timmar och dagen belyste mitt rum. Jag återtog då hela mitt mod och begärde hästar. Tio minuter därefter reste jag.
Klockan var nio på morgonen, då postiljonen stannade tvenne lieues från Buisson, och visade mig slottet Burcy, vars park sträckte sig fram på 200 stegs avstånd från landsvägen. En avväg förde till en järngrind. Han frågade, om det var hit jag ämnade mig. Jag besvarade frågan jakande, och vi togo av från stora vägen.
Vi funno porten stängd; vi ringde flera gånger, utan att erhålla något svar. Jag började ångra, att jag icke förut tillkännagivit min ankomst. Greven kunde med sina vänner vara ute på något jaktparti, och vart skulle jag då taga vägen i detta ödsliga slott, vars portar jag icke en gång kunde få öppnade för mig? Skulle jag behöva avvakta deras återkomst i ett eländigt byvärdshus? Det var omöjligt. Slutligen steg jag i min otålighet ur vagnen och ringde själv med styrka. Ett levande väsen visade sig då bakom trädens lövverk; vik krökningen av en allé igenkände jag malajen. Jag vinkade åt honom att skynda sig, och han kom och öppnade.
Jag gjorde mig ej möda att åter stiga upp i vagnen, utan skyndade fram samma allé, där jag sett honom komma; snart blev jag varse slottet. Vid första ögonkastet tycktes det mig vara i tämligen gott stånd. Jag ilade fram till trappan, gick in uti förstugan, hörde
