Sida:Pennskaftet 1926.djvu/118

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

120

angelägen att bli bra, innan han kom, men den dagen, då han för första gången väntades till middag, var hon mycket litet nådig mot det öde, som höll henne kvar i sängen. Hon satt upprätt och försökte avläsa varje ljud utifrån salen dess betydelse, vad sade han, blev han ledsen, o hon kunde inte uthärda att veta honom olycklig ens ett ögonblick, vad hade hon varit för en, som genom saknadens långa timmar nästan glatt sig åt hans bestörtning?

Den som den dagen plötsligt öppnat den stängda dörren från matsalen in till våningen hade överraskat en liten figur i nattdräkt med att lyssna mot nyckelhålet för att om möjligt uppfånga den älskades röst eller en suck ur hans hjärta, som var så nära, som längtade men som syntes henne för alltid skilt från hennes. Men ingen kom, ingen hade heller tid att se efter, vad hon tog sig för, och först när stolarna skrapade efter fruktsoppan rusade hon in till sitt rum, yr och darrande, kröp ner i sin säng och vätte med sitt livs bittraste tårar en rakpollett, som hon erhållit som minne av Dick vid hans avresa och sedan dess burit i en snodd om halsen. När man är fattig och hemlös, då ve, om man älskar! Men samma kväll, när Cecilia kom med tusen hälsningar från Dick, fann hon en Självförsörjande Bildad Kvinna, som djupt blygdes över sin svaghet.

— Tänk en sån stackare man är mot Susan B. Anthony och de andra, sade Pennskaftet