Hoppa till innehållet

Sida:Pennskaftet 1926.djvu/119

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

121

ångerfullt, jag grät, när jag hörde Dick be om brödkorgen.

När hon kom på benen igen, så blek och bräcklig, att Kristin profeterade hennes snara bortgång till en bättre värld, sade hon upp sig på pensionatet och gav sig att söka efter eget rum. Cecilias missräkning över detta beslut var stor, hon hade i det längsta väntat sig ett annat resultat av den begrundandets och självprövningens tid, som flickan gått igenom.

Med ledning av en annons gick Pennskaftet en dag upp i ett hus vid Adolf Fredriks kyrkogård, och när den uppgivna dörren öppnades vid hennes ringning, stod hon ansikte mot ansikte med en av sina forna skolkamrater från hemstaden.

— Å, Klara, god dag, sade Pennskaftet glatt, men den andra blev blossande röd, som om hon misstänkt tusen andra skäl till besöket än sin egen annons i tidningen och hämtade sig först, då Pennskaftet något förvånad frågade, om det var hon, som hyrde ut rum. Då blev hon med ens mycket livlig, drog gästen genom en liten tambur in i ett vackert hörnrum och började utbreda sig över alla lägenhetens fördelar.

— Och så ligger den så bra till, sade hon, nej sitt ner då, så roligt att få se dig, egen tambur och ingen som hör, när man går och kommer, eller vad man har för sig för resten. Men det kanske inte du sätter värde på, tillade hon och såg ringaktande på Pennskaftet.