Sida:Pennskaftet 1926.djvu/170

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

172

vore det, svarade baronen. I detta sällskap måste ju alla ens möjliga fördomar mot rösträttskvinnorna försvinna.

— Jag börjar känna mig formligen isolerad, det var fru Veber, som högg i litet skarpt efter att hela förmiddagen ha tvingat sig att tiga, alla här är så troende utom jag.

Pennskaftet bet i en ovänlig replik om de många förstockade familjekvinnorna, som sutto och smädade vid sina välförsedda bord, därför att de icke hade något ont av dåliga löner och lagar, och heller inte något nytt eller gott att ge som insats i samhällslivet. Hon teg naturligtvis artigt, men hennes blick var så full av oförställd och barnslig ovilja, att fru Veber ofrivilligt replikerade, som om hon fått en förebråelse: — Ja, vänta ni, min lilla fröken, som sitter och ser förnärmad ut, till dess den där välsignade rösträtten gjort er så mycken förtret, som den gjort mig.

— Arbete har den kostat oss alla, sade generalen allvarligt, även Pennskaftet har haft sin del.

— Något mondänt obehag kan den unga damen väl knappast ha haft, tog fru Veber i hett, men det vet jag vad det vill säga. Man har ju skyllt Klas' rösträttsmotioner på mig, som om jag skulle tvinga honom till dem framför allting! »Jojo, fru Veber måtte hålla efter sin man, som gjort honom till en riktig damernas vän», tror ni det är trevligt för en hustru att höra?

— Nej, naturligtvis inte, om man känner med