Sida:Pennskaftet 1926.djvu/171

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

173

sig, att man inte är värd berömmet, medgav Pennskaftet.

Fru Veber gav henne en liten blick.

— Men nu har jag då fått honom så långt — hon kunde för sitt liv ej neka sig denna elakhet, helst som hon visste, att han ej kunde opponera sig mot sin hustru i sällskap — att han inte motionerat denna riksdagen igen. Det kan vara nog med de obehag vi redan haft. Nu blir det baron Starcks tur.

Baronen föreföll obehagligt berörd. Han visste lika väl som fru Veber, att »det krävdes mod att ta den rocken uppå», och därtill saknade han de djupt etiska bevekelsegrunderna. Naturligtvis hade han själv många gånger skämtat med damernas vän.

Generalen såg nedstämd ut. Det berörde henne alltid obehagligt, när svägerskan lät lysa fram sitt agg mot henne, för det inflytande hon utövade på sin bror. Hon visste, att hon hade en fiende, som motarbetade hennes strävanden, och hon led av att röna detta motstånd just från det håll, där hon borde haft den tryggaste hjälpen. Denne broder, med sitt ljusa, stora förstånd och sin naiva idealism när det gällde kvinnan, som gått och förälskat sig i ett vackert hår och ett intagande leende, som ingenting dolde annat än ohjälpligt småsinne, i stället för allt det vackra han diktat därom!

— Nåja, populär blir man inte av att träda upp för kvinnosaken, bröt nu bankdirektören den