Sida:Pennskaftet 1926.djvu/172

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer

174

obehagliga tystnaden för att med ofelbar artighet komma sin hustru till hjälp. Kvinnorna skrattar åt en, och männen är fyllda av något mittemellan förbittring och förakt, jag märker det, fast de så sällan törs fram med det i min närvaro. Men en man bryr sig ju inte därom.

— Jag förstår inte, sade Cecilia stillsamt och begrundande, varför männen är så förbittrade, som jag alltså hör, att de är, jag träffar så få, jag lever mitt liv bland kvinnor. Jag kanske är mycket dum och inte alls kan sätta mig in i hur det verkligen är, men jag tycker, att de borde vara glada, rentav borde imponeras, av att se hur vi börjar sträva efter att bli klokare och starkare och kunnigare. Jag tycker, om jag vore man, min impuls skulle vara att böja mig ner och ge ett handtag.

— Ingen är så naiv som du, sade Anna Gylling och såg på Cecilia med ett leende, fullt av förakt och medlidande.

Alla tycktes vänta, att generalen skulle säga något, men hon satt tyst med blickarna långt förbi konversationen.

— Man kan verkligen inte begära, sade fru Veber, att de skall vara glada till, när de ser hur kvinnorna översvämmar de arbetsområden, som i alla tider tillhört dem, och där de passar bäst, säga vad man vill. Mannen tyckte det var bra som det var och önskade ingen ändring, det tycker jag är helt naturligt.

— Det tycker jag också, sade Anna Gylling